Hätska brev

1877 arbetade en viss August Strindberg på biblioteket och hans brev i försöken att få in saknade exemplar kunde bli hätska. Dessutom rätt så underhållande. Här har ni ett fint exempel, och för er som inte helt behärskar det sena 1800-talets skrivstil finns brevet transkriberat längre ner.

Herr redaktör Blumenberg!

Som den Satans Uslingen Hjalmar Svensson uraktlåtit aflemna Tidningen Upsala för 1874, N:is 1-75, frågas härmed ödmjukligen om Ni i vetenskapens och Religionens heliga namn skulle, med stöd af de relationer Ni under er välsignelsebringande verksamhet i den förbannade Upsalahålan förvärfvat, möjligen kunna afpina nämnde usling uppgifna felande exemplar, eller på annan väg dem anskaffa för att i Kongl. Riksbiblioteket till efterverlden uppbevara, hvarför vi skola i vår ynnest och bevågenhet Eder vid stundande jubelpromotion och Ordenskapitel ihågkomma.
Gifvet Stockholms slott d. 17 Hujus 1877.

På begäran.
August Strindberg

P.S. Om icke det sakramentskade ludret skulle kunna prestera äskadt, blir han åtalad, pliktar 25 Kr. och vi äro ändå utan tidningarne.

Vi skriver inte riktigt så nuförtiden, om det är bra eller dåligt får någon annan avgöra. Men de fyra första numren av tidningen för 1874 saknas fortfarande så helt framgångsrik var inte Strindberg i just det fallet.

Det mikrofilmade brevet

Nu ska ni få ta del av en annan och helt unik historia med kopplingar till pliktleveranser för länge sedan, dess kulmen utspelar sig inte långt efter att Strindberg 1882 lämnat biblioteket. På en mikrofilmsrulle i KB finns nämligen fröet till den här artikeln, längst fram på rullen för den bortglömda tidningen Allehanda står en teknisk och bibliografisk tavla. Men överraskande nog också ett brev som kollegorna Marcus och Jonas tipsar mig om, brevet som leder till historien om dagstidningarna som faktiskt inte fanns.

Med hjälp av digitaliserade dagstidningar, KB:s ämbetsarkiv och lite assistans från Bergslagspostens (dagstidning 1892-2006, inte samma tidning som nämns senare i artikeln) siste chefredaktör Göran Karlsson började saker klarna. Häng med tillbaka till slutet av 1800-talet för att få veta mer om denna märkliga historia.

Fler tidningar

Men Anders har fått smak för tidningar och erhåller den 10 december 1880 utgivningsbevis för sin nya tidning Karlskogaposten, den ska snart följas av två andra. Exakt ett år senare får han ytterligare utgivningsbevis för tidningarna Bergslagsposten och Allehanda, ni kan se alla tre här nedan. Ser de ut att vara ganska lika? Ja studerar man just dessa nummer så är de nästan identiska, och det kan ju vara en förklaring till vad som väntade. I september 1881 köper han Rosdahlska tryckeriet i Kristinehamn och flyttar det till Lindesberg, återigen är Anders Ericson sin egen tryckare.

Först kommer en uppräkning av diverse tidningar han inte levererat, turligt nog för tryckaren så visar det sig att många av dem ändå kommit in genom Justitiedepartementets försorg. Dock krävs han på resterande saknade nummer. Men slutklämmen är mycket intressant, där står nämligen:

Här nedan ser ni sidan över de ombud som Justitiedepartementet hade i Lindesberg, Wahlén kommer snart att ersättas på sin post av Wulff. Exakt vad Wahlén gör är oklart, men alla saknade nummer utom ett från Karlskogaposten kommer in så saken borde varit utagerad i och med detta.

Undergången och brevet

Fast så blir det inte och snart har det blivit dags att visa det där brevet som fanns i början av mikrofilmen, men vi spar det en liten stund till. Det kommer, jag lovar! 1885 är Ericsons tidningar på fallrepet och till slut går det inte längre, i augusti faller allt samman. Åtal väntar, tidningarna Allehanda och Karlskogaposten läggs ner och tryckeriet samt Bergslagsposten säljs till sonen Axel Eriksson.

De ekonomiska problemen förklarar nedläggningen och försäljningen men vad leder till åtalet? Jo pliktexemplaren av Ericsons tidningar ser vid en hastig betraktelse ut att ha blivit levererade som sig bör, men på KB arbetar skarpögda män som snart upptäcker något mystiskt. För Ericsons slarv – och värre saker – har fortsatt trots de tidigare varningarna, och här kommer brevet jag nämnde i början av historien äntligen in för att kasta ljus över händelserna.

Ni får en transkriberad version av brevet även om det är mer lättläst än Strindbergs:

Öfverlemnas till Universitets Biblioteket i Upsala här befintliga duppletter af tidningarna Bergslags-Posten, Karlskoga Posten och Allehanda för åren 1884, 1885, utgifna af A. Ericsson i Lindesberg. För att dölja bristfällighet i leveransen förfalskade bemälde Ericsson flera nummer men detta bedrägeri upptäcktes här och Ericsson stäldes under åtal för de gjorda falsarierna men i anseende till Ericsson iråkade obestånd och nödstälda belägenhet, fullföljdes sedermera icke åtalet. Af Bergslags Posten för 1884 voro no 5-7, 15-18, 33, 40-43, 45 och 46 förfalskade och var omtryck, med förändring af år, dag och datum, af no 21 för 28/5 1885 med undantag af no 40 som var omtryck af No 41 för 8/10 1884. Af Karlskoga Posten för 1884 voro No 13, 16, 18, 31 och 45 förfalskade samt för 1885 af samma tidning voro nummer 13,14, 15, 17 och 18 falsarier. Af Allehanda för 1884 voro nummer 7, 10, 16, 17, 18, 19, 25, 26, 33 och 45 förfalskade. Af No 6 och 13 hade vid förfalskningen utglömts ändring af årtalet 1885 till 1884.
Stockholm den 16 Oktober 1890
Kongl. Biblioteket

Från slarv till förfalskning

Anders Ericson har helt enkelt i ett sista desperat försök att täcka upp för missade leveranser av pliktexemplar tryckt falska tidningar. Tidningsnummer trycks om med andra datum och lämnas in i hopp om att ingen ska granska dem alltför noga. Dessvärre glömmer han att ändra datum på några förfalskningar. Ni ser ovan bilder på dels en äkta tidning och så förfalskningen där datumet bytts ut men innehållet i övrigt är identiskt. Vips har Allehanda från 29 maj 1885 förvandlats till 15 februari 1884. Det här fallet verkar helt unikt, för såvitt jag vet har ingen annan försökt sig på att förfalska pliktexemplar. Men han har ändå tur i oturen när Kungliga biblioteket låter nåd gå före rätt och på grund av omständigheterna lägger ner åtalet.

Efter 1889 är både far och sons dagar som tidningsägare över och ingen av dem stannar kvar i Lindesberg. Urmakare Ericson flyttar långt norrut och avlider 1918 i Jukkasjärvi vid en ålder av 80 år. Sonen Eriksson fortsätter inom tidningsbranschen och arbetar bland annat för Aftonbladet och Fäderneslandet, innan han 76 år gammal går ur tiden i Stockholm 1937. Och med det sätter vi punkt för en unik händelse i KB:s historia som förhoppningsvis aldrig mer kommer upprepas.