Det blev ett dramatiskt, produktivt och avgörande år. Året var 1935 och paret hade varit tillsammans sedan 1928 då Harry knackat på hemma hos Moa. År av lycka, stridigheter och framförallt produktivitet hade följt. Men innan vi fortsätter historien ska vi gå tillbaka i tiden. Vi börjar med året 1890, den andra november.

Hon skriver i flera tidningar och påbörjar en bok, men 1925 slår tragedin till då två av sönerna går genom isen och drunknar. Nedan är ett citat ur "Armén vid horisonten":

1927 börjar hon som skribent på tidskriften Tidevarvet under signaturen Moa, namnet hämtat ur Johannes V. Jensens roman "Jökeln" där Moa är urmodern. Hon skriver även på Arbetare-kuriren och träffar där Harry för första gången. I januari året därefter kommer nästa tragedi när maken Karl tar livet av sig med dynamit. En insamling på tidningen Brand gör dock att Moa kan köpa loss sitt torp och får en hel del pengar över, så helt nattsvart är det inte. Men nu är vi snart framme i maj 1928, den där dagen då Harry knackar på hemma hos Moa i hennes torp. Där ute på Johannesdal. Harry märkt av tuberkulos och Moa av sin förste makes självmord, två oroliga och kreativa själar som hittat varandra.

Vid sexton års ålder går han till sjöss men 1927 tvingar tuberkulosen honom att mönstra av för gott, två gånger under åren 1927–28 tas Harry in på Kålltorps sanatorium. Under pseudonym publiceras dikten "Till en kamrat som flytt" i Verdandi 1926. Året efter debuterar han i eget namn med dikten "Sanningssökare" i tidningen Arbetaren, fler publicerade dikter i andra tidningar följer.

I oktober 1927 träffas då de båda för första gången, ett möte som skulle förändra bådas liv. Så är vi återigen tillbaka vid året 1928, då Harry skrivit ett brev till Moa och bett om lov att komma till hennes stuga. Svaret är ja.

Sjukdom och påfrestningar

Under sju månader bodde paret i Göteborg, en tid full av påfrestningar. Moas hälsa fortsatte vara dålig och inte heller Harry var vid bästa vigör, i maj 1930 flyttar de tillbaka till torpet igen. I september blir tuberkulosen åter för svår och Harry får vård på Kålltorps sanatorium och Göteborgs epidemisjukhus. Därifrån skriver han i ett brev till Moa: "Var lugn älskade guld. Min tanke är i Johannesdal. Guldigull. Älskade maka och hustru och moder. Din Harry. Din Harry. Din Harry." Efter sex veckor är han hemma igen, Moa skriver i ett brev: "Jag kör i Harry mat och drick och grädde och tvingar honom sova. Hoppas doktorn inte skickar honom till sanatorium nu igen. Det blir bara dyrt och han stannar där ej."

Inkomsterna var magra men räkningarna kom ändå, Harry mådde dock bättre och bättre på torpet och jobbade på med skrivandet. Han blev en av "de fem unga" och fick läsa sina dikter i radio 1931. I ett brev till Tor Bonnier beskriver Moa hur de arbetar ihop med skrivandet: "Vi arbetar ju alltid ihop, har gjort i sju år, och kan ni ej föreställa Eder hr förläggare sånt liv och såna diskussioner och trätor vi haft, då han menat att plocka ur alla levande saker i sina böcker och tota dem fulla med delvis rätt bra filosofi, det är ju alltid så, att man inte ser sina egna fel så bra som andras." Svartsjuka, gräl och problem med nerverna plågade annars paret i sin samvaro.

Stormen kommer

Det finns en berättelse om när författaren Jan Fridegård bjudits in till Johannesdal, han hör på långt håll ett högljutt gräl och så plötsligt kastas en bok ut genom det stängda fönstret så skärvorna yr. När Fridegård tar upp boken ser han att det är hans egen "Jag Lars Hård" som paret varit så oense om. Även tallrikar, vedträn, knivar och dragspel kunde komma flygande under deras gräl.

I december 1933 har situationen tagit så hårt på Harry att han går in i en depression som enligt egen utsago sedan varar i ett och ett halvt år. 1934 börjar Harry rymma från sitt äktenskap och är helt försvunnen under perioder, Moa anlitar till och med en privatdetektiv för att leta reda på honom. Harry omsvärmas av kvinnor, bland annat har han en förälskelse i Karin Boye som mynnar ut i vänskap. En kortare period är Harry i Tällberg med en kvinna som han sedan överger för att återvända till Moa.

Under sommaren gör Idun och Stockholms-Tidningen reportage hemma hos Moa och Harry, de upprätthåller en lycklig fasad och döljer slitningarna som finns. Paret ska snart åka till Moskva för att delta i författarkongressen där, resan blir ytterligare en spik i kistan för äktenskapet.

Början till slutet

Så har vi kommit fram till ödesåret 1935, en dramatisk höjdpunkt i det Martinsonska äktenskapet. Söndagen den 16/6 lästes följande meddelande upp i kvällsnyheterna på radion: "Telegram till Harry Martinson på resa i Södermanland eller Blekinge. Res genast hem. Angeläget. Moa." Upprinnelsen var ett gräl som slutat med att Harry lämnat hemmet den 6/6, till Moa hade han sagt att han skulle gå på luffen och inte skriva mer. Harry bad henne också att bränna allt han skrivit, lyckligtvis gjorde hon inte det.

Det som drev Moa till att efterlysa honom i radio var rädslan att han tagit livet av sig, förmodligen betingat av sin förste mans självmord. Inga livstecken kom från maken, men så småningom började Moa misstänka att han hade för avsikt att lämna landet med fartyg. Fly så långt bort han kunde. Det var ingen dålig gissning. Harry hade efter flykten bott hos vänner och sedan cyklat till Norge. Under den här tiden skriver både Harry och Moa till Tor Bonnier, han blir deras trygghet i situationen. Harry skriver i ett brev till Tor den 14/7:

Moa försöker få upplysningar om Harry samtidigt som hon skriver på romanen "Rågvakt", Harry oroar sig över sitt manuskript till "Nässlorna blomma" som ligger hemma i Johannesdal men vill inte bli hittad av hustrun. Samtidigt är han mån om att Bonnier ska publicera Moas manus, att kontakta henne själv törs han inte.

Hela historien blir en följetong i tidningarna, äktenskapsproblemen är ingen hemlighet för någon i hela landet. Moa skriver till Tor Bonnier att hon är gravid, och i ett annat brev till Harry att hon tänker ta livet av sig och ta med manuskriptet i graven. Han får fjorton dagar på sig att svara. Hotet om manuskriptet upprepar hon för Bonnier. Harry nås av ett av hennes brev ombord på sitt fartyg på väg till Rotterdam, meningen är att han därifrån ska åka vidare mot Kongo. Nu ger han upp, blir ilandsatt i Stavanger och åker hem. Manuskriptet till "Nässlorna blomma" gräver Moa upp från sitt gömställe i skogen, romanen blir färdig och kan skickas in för publicering. Även "Rågvakt" färdigställs och publiceras. Böckerna kommer ut med 10 dagars mellanrum i oktober.

Det visar sig att Moa haft en järnbit i blindtarmen som funnits där under tjugo år. Ett tag vill Harry gå ut som frivillig i spanska inbördeskriget men övertalas att låta bli. Moa plågas av reumatism och även Harry kommer få de besvären av att arbeta i en ouppvärmd skrivarstuga under vintern. Under en månad 1938 tas Moa in på sjukhus igen, men lyckas på något sätt ändå skriva klart "Kyrkbröllop" trots svåra smärtor. Hur dåligt de än har det finns alltid skrivandet där. 1939 är det Harrys tur att tas in på sjukhus efter problem med en knäled, brevledes grälar makarna på varandra. Moa skriver:

Men författarnas karriärer var inte över, långt ifrån. Moa skulle skriva ytterligare ett tiotal böcker och bland annat få De nios stora pris 1944. År 1964 avled hon och glömdes bort en period men återupptäcktes och läses än idag. Harry fortsatte också producera böcker och blev 1949 invald i Svenska Akademien som den förste proletärförfattaren. 1974 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, men tog sitt eget liv bara fyra år senare.

I KB:s samlingar finns det en hel del material som berör makarna Martinson. I böcker, tidningar, tidskrifter, filmklipp, brev och fotografier kan man följa dem från äktenskapets början till dess slut. Framför allt kan du läsa deras litterära verk, mycket tillkommet under deras äktenskap. Moa och Harry är döda men deras arv och minnet av det som en gång var lever vidare.