Det nya stadshuset

1902 beslöt Stockholms stadsfullmäktige att ett nytt rådhus skulle byggas i kvarteret Eldkvarn på Kungsholmen. Den ångdrivna kvarn som givit kvarteret sitt namn skadades i en brand 1878 (kvarnen var dock i bruk ända tills rivningen påbörjades 1906). I december 1903 utlystes en arkitekttävling, som sedermera vanns av Ragnar Östbergs förslag "Mälardrott". Det skulle dock dröja ytterligare några år innan de sista ritningarna presenterades och rådhusbygget kom igång.

Nästan 20 år efter arkitekttävlingen, på midsommaraftonen 1923, kunde det nya rådhuset – hädanefter känt som Stockholms stadshus – invigas med pompa och ståt. Enligt Einar Forseth (1892–1988), en av de många konstnärer som varit delaktiga i utsmyckningen och såklart närvarade vid invigningen, bjöd dagen på strålande väder efter flera veckors regnande. Dagen till ära ordnades en regatta på Riddarfjärden, ett evenemang som upprepades i samband med 100-årsjubileet!

"Du vet väl utmärkt väl vem Einar Forseth är"

I KB:s handskriftssamling finns Einar Forseths samling (HS L 129) Länk till annan webbplats., som omfattar sex hyllmeter med brev, ämnesordnade handlingar, biographica, småtryck och pressklipp.

Du vet utmärkt väl vem Einar Forseth är. Eller har du aldrig studerat konstverken i Stadshuset i Stockholm? — Mälardrottningen! sa Semmy imponerad. Är det han, som har gjort den mosaikväggen? (Docka vit, docka röd, Maria Lang, 1982)

Om du inte är stockholmare, eller har besökt Stadshuset som turist eller i andra sammanhang, kanske du inte har hört namnet Einar Forseth förut. Som nämns i citatet ovan från Maria Langs roman var han konstnären bakom guldmosaikerna i Gyllene salen i Stadshuset. Har du inte varit på plats och sett Gyllene salen med dess över 18 miljoner guldmosaikbitar, har du säkert skymtat den utsmyckade salen från någon tv-sändning därifrån. Salen används för konserter och andra sammankomster, men framför allt är det där dansen äger rum efter Nobelbanketten i Blå hallen.

Dekorationsmålaren

Namnet Forseth tog Einar Forseths norska förfäder från deras gård Forset, som låg i trakterna kring Trondheim. Hans norska far Ole Andreas Forseth flyttade omkring 1890 till Sverige, där han träffade och gifte sig med Hilda Charlotta Borg. Paret bosatte sig i Linköping, där Carl Einar Andreas Forseth föddes den 7 augusti 1892.

Familjen flyttade från Linköping till Göteborg och till en början var Einar litografelev hos sin far, innan han utbildade sig på Bonnierska litografbolaget i Göteborg. 1908 började han samtidigt studera på Slöjdföreningens tekniska aftonskola, där fick han genom läraren arbete på Göteborgs Handelstidnings rit- och klichébyrå. Redan på Slöjdföreningen träffade Einar sin blivande fru, Irma, som studerade på dagskolan. Året därpå påbörjade han sin utbildning i dekorationsmålning på Högre konstindustriella dagskolan. 1910–1911 studerade han på museikonstskolan Valand. 1912 startade han sina studier vid Konstakademien i Stockholm.

1921 fick Einar Forseth i uppdrag av arkitekten Ragnar Östberg att utföra ett mosaikprov för utsmyckningen av Gyllene salen i Stadshuset. Arbetet med Stadshuset var då i full gång, men allt var inte bestämt om hur de konstnärliga utsmyckningarna skulle genomföras. Planeringen inför utsmyckningen av Gyllene salen tog dock fart på allvar genom en donation från NK-chefen Josef Sachs, samtidigt som det kom ett erbjudande till Stockholms stad att mosaikerna kunde levereras av de kejserliga mosaikverkstäderna i Tyskland.

För att Östberg skulle kunna övertyga stadens myndigheter och stadshusbyggnadskommittén att mosaik skulle passa för utsmyckningen av Stadshusets festsal, behövde han anlita en konstnär som kunde utföra ett prov. Östberg valde Forseth, som han visste hade kunskapen samtidigt som han, i egenskap av ung och okänd konstnär, inte självklart skulle få det slutliga uppdraget. En garanti som tidens mest framstående konstnärer säkerligen skulle ha krävt för att utföra provet.

Envishet, tur och skicklighet

Forseth blev full av inspiration och skapade mer än vad som ingick i uppdraget, bland annat den nu så välbekanta Mälardrottningen. När det blev dags för Forseth att presentera skisserna för Östberg vågade han först inte visa skissen på Mälardrottningen. När det visade sig att Östberg blev nöjd och berömde hans ansträngningar, tog han mod till sig och plockade fram de övriga skisserna, där Mälardrottningen fanns med.

Enligt Forseth reagerade Östberg med ursinnighet och kyla och förklarade att dessa skisser inte intresserade honom. Trots bemötandet fick Forseth ändå en impuls, när Östberg lämnade rummet, att smyga in skisserna under Östbergs skrivbordsunderlägg i hopp om att han ändå skulle hitta dom senare för att ge sin bedömning. Därefter kunde Forseth skingra tankarna från detta nederlag med en resa till London, där han hade fått i uppdrag att dekorera Svenska handelskammarens lokaler.

Trots bemötandet fick Forseth ändå en impuls, när Östberg lämnade rummet, att smyga in skisserna under Östbergs skrivbordsunderlägg

Planerna för Gyllene salens dekorationer gick därefter Forseths väg. I stadsfullmäktige och i byggnadskommittén fick Östberg igenom att anbudet från den tyska mosaikverkstaden skulle godtas. Av bank- och valutaskäl krävdes emellertid att arbetet skulle sättas igång omgående, vilket föranledde att Östberg brådskande kontaktade Forseth under hans Londonvistelse. Forseth fick nu i uppdrag att delta i salens mosaikdekorering, men skulle endast utföra ornamental dekor i fönsternischerna. I stället planerade Östberg i detta skede för att en mer känd konstnär skulle utföra huvudväggen.

Östberg hade hittat Forseths kvarglömda skisser och blivit särskilt förtjust i Mälardrottningen och han avsåg att använda idén. I brevväxlingen dem emellan nämner Östberg den samtida konstnären Axel Törneman som en möjlig kandidat att utföra uppdraget. I sitt svar hyllade Forseth Törneman, men påpekade samtidigt att det inte var rätt att han själv skulle bli åsidosatt på grund av sin unga ålder. Forseth poängterade att det var hans idé och skisser och han krävde upprört att få dem tillbaka. Detta ledde till att han fick chansen att lämna in nya förslag på hela salen till Östberg och byggnadskommittén. En konstsakkunnig expertnämnd tillsattes för att granska förslagen.

I ett brev till Forseth försäkrar Östberg att han skall försöka övertyga nämnden om att Forseth är rätt man att utföra uppdraget. På senvåren 1921 påbörjades arbetet av Forseth. Förutsättningarna var inte de bästa, eftersom arbetet skulle utföras på alldeles för kort tid.

Forseth fick en ändamålsenlig ateljé i resterna av det tidigare Eldkvarnshuset där han kunde utföra sina jättelika kartonger, vilka skulle utgöra förlaga till mosaikerna. Trots tidsbristen lyckades han färdigställa mosaikerna. Men i brevsamlingen på KB kan man läsa att fabriken var upprörd över försenade kartongleveranser och bakom Forseths handstil i breven skymtar en stressad konstnär.

Mosaikerna utfördes av mosaikfirman Puhl & Wagner Gottfried Heinersdorff utifrån Forseths målningar på kartonger. Forseth och Östberg gjorde flera resor till fabriken i Tyskland. Tillsammans med mosaikfirmans chef Paul Wagner reste de även till Ravenna och Venedig för mosaikstudier. Paul Wagner, som senare (efter 1933) såg till att partnerskapsavtalet med Gottfried Heinersdorff upplöstes, med argumentet att Heinersdorff var av judisk härkomst. Efter 1935 utförde firman flera uppdrag med nationalsocialistiska emblem.

Försvarsadvokaten

Forseth hyllades av många för mosaikerna i Gyllene salen, bland annat av poeten William Butler Yeats, som befann sig i Stockholm för att ta emot Nobelpriset samma år som invigningen. Men han fick också utstå mycket kritik som framför allt handlade om att tidsbristen syntes i resultatet. Forseth skriver i sin självbiografi att de negativa omdömena tog hårt på honom och att han kände sig bitter mot de som gjort narr av hans Mälardrottning och bland annat kallat henne för en ”glosögd Medusa”. Han var också så säker på att han skulle bli kritiserad för sina utsmyckningar i Gyllene salen att han lade in ett porträtt med sig själv som försvarsadvokat på den södra kortväggen. I sin självbiografi från 1973 skriver han:

Som ett kapriciöst tilltag gav jag försvarsadvokaten vid domstolsbilden mina egna drag i känslan av kommande försvarsbehov för mitt verk. (Mälardrottningens Gyllene sal – Mosaikbitar ur ett brokigt konstnärsliv, Einar Forseth, 1973)

Men förhoppningsvis blev Forseth uppmuntrad av detta telegram, som Ragnar Östberg skickade honom den 5 december 1926: "Lefve Einar och hans herliga Mälardrottning" följt av strumpebandsordens motto "Honi soit qui mal y pense" (Skam den som tänker illa därom).

Stockholm stad som Mälardrottning

Den stora kvinnogestalten i centrum av utsmyckningen på centralväggen, Mälardrottningen, skall föreställa Stockholm. Hon sitter på en tron ovanför vågorna på Stockholms ströms holmar. Solens strålar är riktade ned mot henne. Hennes sidor inramas av Mälarens övriga städer: Södertälje, Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna, Enköping och Västerås. På västra långsidan visas en serie bilder från Sveriges historia. Närmast fondväggen finns en jättelik bild av Gustav Vasa. På östra långväggen har Forseth skildrat symboliska gestalter inom den svenska kulturen.

På den södra kortväggen, vid huvudentréportalen, skildras ett dåtida Stockholm. Forseths mosaiker i Stadshuset har en tydlig bysantinsk och romersk influens, framför allt från Italien, eftersom det var därifrån förlagorna kom utifrån vilka han skapat motiven. 2016 hittades Forseths skisser till Gyllene salens mosaik i ett källarutrymme under Stadshuset. I sin självbiografi skriver Forseth om sin förtvivlan över att originalkartongerna slarvats bort i Tyskland i samband med stressen kring invigningen. De har alltså legat i Stadshusets källare hela tiden. Kartongerna är i skala 1:1 och väldigt sköra att visa upp, men Stadsarkivet har arbetat med att scanna ritningarna Länk till annan webbplats., så att de kommer att vara möjliga att studera digitalt.

Stadshuset som landmärke

Stadshusets silhuett är hundra år efter invigningen ett av Stockholms mest ikoniska och massproducerade landmärken. I KB:s bildsamling kan man följa byggnaden genom det senaste seklet, från ritningar och planer för tomten via Henry B. Goodwins fotografi från byggfasen 1922 till dagens postrar och vykort.