Medeltidslagar

Före mitten av 1300-talet hade landskapen i Götaland och Svealand egna landskapslagar. De större städerna hade dessutom egna så kallade stadsrätter. Före boktryckarkonsten spreds lagarna i många avskrifter runtom i Sverige och nära tusen år senare finns flera av dem kvar, bland annat på KB.

Vilhelm Gödel skrev 1916 i Svensk medeltidslitteratur Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. att det då fanns omkring 400 laghandskrifter bevarade i Sverige, böcker som hade varit i praktiskt bruk under 300 år. Böckerna har ofta funnits att tillgå på offentliga platser och ibland förvarats under mindre idealiska förhållanden, långt ifrån KB:s skräddarsydda förvaringskapslar och klimatiserade magasin Öppnas i nytt fönster..

Gotlandslagen (HS B 64) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. påträffades till exempel 1680 i en landskyrka på Gotland ”ibland orenligheet såsom en förkastat ting" innan den 100 år senare hamnade på KB. Här förvaras den sedan dess tillsammans de andra laghandskrifterna under signumet "B". Många av handskrifterna är sköra och tas inte fram i original, men flera av dem är digitaliserade och fritt tillgängliga i söktjänster som Libris och Manuscripta. Här tittar vi närmare på två av KB:s viktigaste laghandskrifter, Äldre Västgötalagen (HS B 59) och Magnus Erikssons landslag (HS B 172).

Äldre Västgötalagen

”Her byriarz laghbok væsgøta” (Här börjar västgötarnas lagbok). Så lyder den första rubriken i den äldsta bevarade boken på svenska, som på KB finns bevarad i handskrift B 59. Det är den enda medeltida handskriften där den mest ålderdomliga av de svenska landskapslagarna, Äldre Västgötalagen, finns nära nog fullständigt bevarad.

Lagtexten är omsorgsfullt skriven men utsmyckningen är begränsad till de större initialerna i början av varje balk. Under den inledande rubriken följer en utsmyckad initial ”K” och början på texten: ”Krister ær fyrst i laghum warum” (Kristus är först i vår lag).

Början till den så kallade Rättlösabalken: ”Sveær egho konong at taka ok sua vrækæ” (Svearna äga att taga konung och likaså vräka = avsätta) har varit livligt diskuterad bland forskarna. Efter lagtexten följer Lekarerätten, ett stadgande om lekarens (spelmannens) rätt, som på ett skämtsamt sätt ger uttryck för den låga ställningen han hade i det medeltida samhället.

Handskriften är egentligen en samlingsvolym bestående av tre delar, vilka har bundits samman. Den omfattar 77 blad och har ett brokigt innehåll. Enligt senare forskning präntade två skrivare stora delar av handskriften. Herr Lars, prästen i Laske-Vedums socken (det forna Vidhem) nära Skara, skrev den äldsta delen, vilken förutom den Äldre Västgötalagen innehåller även andra noteringar efter lagtexten. Den andre skrivaren var Skarakaniken Tyrgils Kristinesson, författaren till Erikskrönikan Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Han har bland annat nedtecknat tre längder, som författades omkring år 1240 och utgör den äldsta bevarade framställningen av svensk historia:

• en konungalängd för Sverige, som börjar med Olof Skötkonung (omkring 980–1021/22) och slutar med Johan Sverkersson (1216–1222)
• en biskopslängd för biskopar i Skara, med biskop Stenar som den siste (avgick år 1238)
• en lagmanslängd för Västergötland

Inuti handskriftens andra del är ett eget häfte insatt. Det innehåller ett förberedande arbete till Yngre Västgötalagen – en omarbetad version av Äldre Västgötalagen – och är enligt uppgiften i handskriften skriven av en man vid namn Lydekinus (Lydeke på svenska). Yngre Västgötalagen finns på KB i handskrift B 58, delar av den förekommer även i B 120.

Magnus Erikssons landslag

Omkring 1350 tillkom den första lagen som gällde för hela svenska riket. Detta hände under Magnus Erikssons regeringstid (1319–1364), lagen har därför kallats Magnus Erikssons landslag. Den ersatte de olika landskapslagarna och tillämpades, med vissa revisioner, för den svenska landsbygden fram till 1736. Till sitt innehåll byggde lagen främst på Upplandslagen, Västmannalagen, Östgötalagen samt ett antal kungliga stadgar från åren 1335–1345.

Magnus Erikssons landslag finns bevarad i ett 90-tal handskrifter. Några av dem är digitaliserade och fritt tillgängliga via Libris Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. och Manuscripta, så även B 172 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., som har daterats till mitten av 1450-talet. Den fick namnet ”Kalmarhandskriften” efter sin förvaringsplats i gymnasiebiblioteket i Kalmar på 1800-talet, men döptes senare om till ”Codex Aboensis” efter en teori om att den producerats i Finland. Senare forskning har dock visat att handskriften är skriven av en till namnet okänd man, verksam i Stockholm under åren 1423–1436. Samme man skrev flera brev som också finns bevarade.

Handskriftens beställare var Bengt Jönsson (Oxenstierna), riksråd och sedermera lagman i Uppland. I början av 1500-talet fanns handskriften i Finland, för att vid slutet av seklet åter hamna i Sverige hos släkten Bielke. Efter olika turer skänktes den 1827 till skolbiblioteket i Kalmar och 1884 kom den genom byte till KB.

B 172 har blivit berömd för sin rika utsmyckning. På handskriftens alla sidor finns små bilder placerade kring initialerna, tecknade med bläck och huvudsakligen färgsatta med rött och grönt. De föreställer ansikten, vissa med porträttlik karaktär, samt olika scenerier. Den okände bildkonstnären hade en enastående förmåga att illustrera texten med realistiska, ofta kärnfulla och drastiska bilder i litet format.

Scenerna är ofta realistiskt framställda med detaljer hämtade ur dåtidens vardagsliv. Här syns människor som fiskar, gräver diken, bär tunnor, kör släde och bygger gärdsgårdar. Flera illustrationer är dessutom dräkthistoriskt intressanta då de visar medeltida klädesplagg i vardagliga sammanhang.

Vissa bilder har textanknytning medan andra är skämtsamma med fantasifigurer och blandväsen. Vi förs även in i fablernas värld, som på ett allegoriskt sätt illustrerar lagtextens innebörd, ibland med en stark samhällskritisk udd.

Den som vill fördjupa sig i B 172:s illustrationer kan göra det i Den predikande räven : arbete, skämt och allvar i en medeltida illuminerad handskrift Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. (2006) av Janken Myrdal.

Magnus Erikssons stadslag

Det var inte bara landskapen som hade egna lagar före mitten på 1300-talet, även städerna hade egna ”stadsrätter”. Även denna särlagstiftning ersattes under Magnus Erikssons regeringstid med en gemensam lag för de svenska städerna. På KB finns Magnus Erikssons stadslag bevarad i handskrift B 47 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..

Magnus Erikssons stadslag gällde från mitten av 1300-talet till 1736. Den byggde till viss del på Magnus Erikssons landslag och på äldre svenska stadsrätter. Precis som landslagen var den ett tecken på rikets enande och kungamaktens stärkta position. Det sistnämnda blev tydligt då lagen för första gången trycktes Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. och fick kunglig stadfästelse 1618.

Kristofers landslag

Trots den kungliga stadfästelsen kom Kristofers landslag inte att helt ersätta den äldre landslagen förrän 1608, då Karl IX lät trycka den Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. och förse den med ytterligare en stadfästelseurkund. I praktiken tillämpades därför både Magnus Erikssons och Kristofers landslag under såväl 1400-talet som 1500-talet. Kristofers landslag var sedan gällande lag tills 1734 års lag trädde i kraft 1736.

Sveriges rikes lag

På 1600-talet hade samhället förändrats. Kristoffers landslag uppfattades som svårbegriplig och var svår att tillämpa då nya lagar hade tillkommit och rättspraxis hade förändrats. Karl XI tillsatte därför 1686 en lagkommission för att se över och modernisera lagarna. Ett arbete som drog ut på tiden, men nästan 50 år senare var arbetet klart. Resultatet, som till stor del anslöt till dåvarande rättspraxis, antogs på riksdagen 1734 och stadfästes av kung Fredrik I den 23 januari 1736 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..

Med den nya lagen, som ersatte både Kristofers landslag och Magnus Erikssons stadslag, fick Sverige för första gången en gemensam lag för både landsbygden och städerna, även om lagen innehöll vissa särbestämmelser för land och stad. Men redan på 1800-talet kom lagen att i många avseenden verka föråldrad, och flera kommissioner tillsattes för att förnya den. Många ändringar genomfördes genom åren, kanske är det embryot till några av dessa vi ser i denna handskrift från 1808 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.? Volymen består av tryckta lagtexter fulla med handskrivna kommentarer och tillägg.

Sveriges rikes lag har i sin nuvarande form givits ut sedan 1861. Den tjocka boken har med åren fått en halvofficiell ställning trots att den ges ut av privata aktörer, men den innehåller inte all gällande rätt i Sverige. För att få officiella och autentiska versioner av svenska lagar måste man konsultera Svensk författningssamling, som till stor del är tillgänglig digitalt på Regeringskansliets webbplats Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..

På KB bevaras alla utgåvor av Sverige rikes lag sedan 1736 för tid och evighet. Hit kommer böckerna som pliktexemplar från svenska tryckerier, som är skyldiga att leverera dem till KB enligt pliktexemplarslagen. Öppnas i nytt fönster. I likhet med övriga svenska böcker kan de beställas fram för studium i KB:s läsesalar Öppnas i nytt fönster..

Men ... de senaste utgåvorna av Sveriges rikes lag är i regel bara tillgängliga som referensböcker även på vanliga bibliotek, där de oftast förvaras bakom disk. Varför då? Därför att lagboken, enligt både bekräftade och obekräftade uppgifter, är den bok som stjäls mest från svenska bibliotek. Ett brott som på medeltiden ansågs vara värre än både misshandel och rån och kunde bestraffas med böter, stympstraff – eller döden!

Inlägget är delvis baserat på texter av tidigare KB-medarbetaren Anna Wolodarski.