Intill Strängnäs domkyrka står Roggeborgen: ett märkligt medeltida hus, högt och smalt, med vacker utsikt över Mälaren. Huset byggdes ursprungligen som bostad åt Strängnäsbiskopen Kort Rogge (död 1501), men användes framför allt som skolbyggnad åt stadens gymnasium och läroverk i flera hundra år. Sedan 1968 förvaltar Kungliga biblioteket Strängnäs läroverksbibliotek i borgen under namnet Roggebiblioteket. Samlingen består av cirka 70 000 volymer från medeltid till nutid.

Under 2020 genomförs en stor ombyggnation i Roggeborgen. En utrymningstrappa ska sättas på plats och göra det möjligt att samlas i Rikssalen, det vackra rum högst upp i huset där Gustav Vasa enligt den lokala (men senare ifrågasatta) traditionen ska ha valts till kung 1523. Projektet är efterlängtat: i minst femtio år har diskussionerna förts om rummets kapacitet.

Från "uggleboning" till bibliotek

Det är dock inte första gången Roggeborgen står inför omfattande byggnadsarbeten. När huset användes av gymnasiet vid början av 1700-talet klagade lektorerna på att det regnade in i Roggeborgen och att taket ”stod öppet som en uggleboning”. 1715–1717 murades de små medeltida fönstergluggarna igen. 1864 genomfördes ytterligare en genomgripande restaurering som i grunden förändrade Roggeborgens inre. Av det medeltida finns sedan dess inte mycket kvar invändigt.

Inför bibliotekets införlivande med KB 1968 renoverades Roggeborgen grundligt. Inte minst Rikssalen, det stora auditoriet högst upp i huset, behövde genomgå en omfattande renovering.

Men i slutet av februari 1967 gjorde en hantverkare en sensationell upptäckt: några pappershandlingar låg gömda under golvet. Det var nu inte vilka handlingar som helst, utan rester av Strängnäsbiskopen Magnus Sommars arkiv från slutet av 1520-talet. Ett av breven har dessutom en mycket känd avsändare: Sveriges sista katolska ärkebiskop, historikern Johannes Magnus. Det är dock hans bror Olaus som hållit i pennan och agerat sekreterare efter broderns diktamen.

Det stormiga 1520-talet

Bröderna Johannes och Olaus Magnus var lärda humanister och slipade diplomater. Som katoliker levde de i exil efter att reformationen påbörjats i Sverige. Deras relation till Gustav Vasa var komplicerad – de både arbetade för honom och mot honom, men till sist blev uppbrottet oundvikligt, och de lämnade Sverige för att aldrig återvända.

1520-talets stormiga brytningstid speglas i flera av de brev som hittades under golvet i Roggeborgen på 60-talet. Brevet från Johannes Magnus är daterat 30 april 1529. Han befinner sig då i Danzig och skickar brev till Strängnäsbiskopen Magnus Sommar. I brevet uttrycker Johannes oro över sakernas tillstånd i hemlandet. Han har hört rykten om att den danske krigsherren Søren Norby rustar en flotta, något som talar för att Kristian II planerar att anfalla Sverige. Johannes vill dessutom sammankalla till ett möte för att rädda den svenska kyrkan från undergång.

Att Johannes Magnus såg en möjlig bundsförvant i Magnus Sommar är kanske inte förvånande. Strängnäsbiskopen hade två år tidigare, år 1527 vid Västerås riksdag, velat förhandla med Gustav Vasa om bibehållande av den katolska tron, och överlät på eget bevåg biskopsslottet Tynnelsö till kronan.

Brev till upprorsmän

Brevet från Johannes Magnus är skrivet på latin. Ytterligare några av de dokument som påträffades under golvet är skrivna på fornsvenska. Det kanske mest intressanta är ett utkast skrivet under våren 1529 och en viktig urkund till det så kallade Västgötabullret, ett uppror mot Gustav Vasa med religiösa förtecken.

Brevets avsändare är biskopen Magnus Sommar och riksmarsken Lars Siggesson, som båda har fått i uppdrag av Gustav Vasa att förhandla med de herremän i Västergötland som rest sig mot kungen. Arboga och Vadstena nämns som tänkbara platser för ett möte med upprorsmännen. Rädslan för inbördeskrig är påtaglig och brevskrivarna varnar för ”det inbördes okristliga mord som kommer att ske mellan fader och son, mellan vänner och fränder” om ett sådant bryter ut. Man befarar också att den danske kungen Kristian II:s svartmålning av svenskarna som opålitliga och svekfulla ska komma att besannas.

I många hundra år låg de intrikata breven i största hemlighet under golvet i Rikssalen, medan generationer av skolelever nötte bänkarna ovanför. Nu står man inför det hisnande uppdraget att bryta sig igenom Roggeborgens urgamla bjälklager. Kommer vi att hitta något lika spännande den här gången? Man kan alltid hoppas!

Fotnot: Breven gavs ut av Lars Sjödin i Historisk tidskrift 1967:3, ”Brevfynden i Roggeborgen”, s. 357–370.