En bok med många titlar

Nere i de underjordiska magasinen ser jag den, ”Kriget mot Ryssland” av Sven Hedin. Varför står den i raritetskammaren? Försiktigt tar jag fram boken och bläddrar, nu blir det riktigt konstigt. Titelsidan påstår att boken jag håller i ska vara Jean Jacques Rousseaus ”Bekännelser. VII:e delen”.

När jag bläddrar vidare återkommer Sven Hedins titel. Vad är nu detta, en miss från tryckeriet 1915? Ett skämt? Nej, det är vare sig ett misstag eller ett skämt. Fullt medvetet har denna bok försetts med felaktiga titelsidor. En ledtråd står skriven i blyerts på den första avvikande titelsidan, ”Falsk titel för undgående av censur i Finland”.

Jakten fortsätter

Intressant, jag nystar vidare. Konstaterar att det finns ytterligare två titlar med falska omslag i raritetssamlingen, båda med samma anteckning i blyerts. Ellen Keys ”I Finland och Ryssland” har blivit ”Pennteckningar” av E.K.S, och Valfrid Spångbergs ”Statskuppen i Finland 1899” heter plötsligt ”Ur dagboken. Några anteckningar från en resa till Orienten” av signaturen C.V.S. Samtliga titlar är utgivna av Bonniers, något som senare ska visa sig vara en viktig detalj.

Efter ett tips från min kollega Östen hittar jag i boken ”Det betvingade ordet” av Jarl Torbacke information som får bilden att klarna. Via Karl Otto Bonniers ”Bonniers: en bokhandlarefamilj”, samt artiklar i ämnet från tidskrifter som Nordisk tidskrift och Presshistorisk årsbok, faller bitarna på plats.

Februarimanifestet

I korthet är historien så här. Mellan åren 1809 och 1917 ingår Finland som ett storfurstendöme i Ryssland, men tillåts ha stor frihet inom imperiet. Detta ändras i slutet av 1800-talet då en förryskning av landet påbörjas. Redan 1891 införs censur av trycksaker i Finland, men denna lag får ingen större betydelse förrän år 1898 då Nikolaj Ivanovitj Bobrikov tillträder som generalguvernör i storfurstendömet.

Han rivstartar med sitt februarimanifest 1899 som innebär hård censur av alla finska skrifter även i praktiken. Så småningom får Bobrikov diktatoriska befogenheter och kan till exempel enkelt stänga bokhandlar och fabriker, förbjuda möten, upplösa föreningar och utvisa eller deportera människor. Februarimanifestet omöjliggör till och med skrivande om just februarimanifestet.

Kagalen

Februarimanifestet leder till en underjordisk verksamhet – Kagalen – vars syfte är att lura den förhatliga censuren. Hemlig distribution av skrifter inleds och tidningar döper varje dag om sig själva till fantasifulla namn som Flyttfågeln och Lärkan för att undgå censorerna.

Tryckning av förbjudna skrifter i Sverige förekommer också, dessa smugglas sedan på olika sätt över till Finland. De tre tidigare nämnda böckerna i raritetssamlingen får sina falska omslag av Bonniers för att lura censuren. Först om censorn bläddrar fram några sidor framgår den egentliga titeln. Vi får förutsätta att de som satt i censuren inte kan ha varit alltför nitiska om Bonniers knep fungerade.

Mordet på Bobrikov

Bobrikov mördas år 1904 av den finske nationalisten Eugen Schauman som sedan tar sitt eget liv. Ofärdsåren – som perioden kallas – upphör året därpå när oroligheter i Ryssland tvingar fram en period av mildare styre. Periodvis återkommer dock hårdare censur ända fram till 1917 då Finland blir självständigt. Boken som inledde berättelsen får nu avsluta densamma, för Hedins bok från 1915 blir också den allra sista som Bonniers trycker med falskt omslag.

KB saknar en bok med falskt omslag, nämligen titeln ”Från Petersburgs salonger” av Vasili som döpts om till ”Från Madrids salonger”.